Rädslan för att dö
Döden, döden. De här tankarna om döden har för mig som för de flesta varierat genom åren. I tonåren fick man för sig att döden kunde vara en snabb utväg när något hade gått åt helvete, om man fick panik över framtiden eller om man vägrat ut sig för tredje tävlingen i rad. Men självklart var det aldrig seriöst utan fick man gråta av sig till Kents Utan dina andetag en kväll på repeat så räckte det lika bra. Hela tonåren var som en bergochdalbana. I 20-årsåldern när man var lite wild and crazy, bodde utomlands och livnärde sig på att göra kaffedrinkar, någonstans mellan bakfull och fortfarande full efter nattens äventyr, då var döden inget man tänkte på. Inget kan hända mig, jag bara kör mitt race! Pengarna räckte på öret, på något sätt klarade man sig alltid hem innan solen gick upp, och vuxenlivet var långt borta. Efter det kom perioden av Skit samma om jag dör, jag har ju i alla fall levt! Vuxenlivet närmar sig men det skulle vara ok att avsluta allt nu om något hände, man skulle dö nöjd med livet. Alltför ung, men nöjd.Men så, en känsla jag aldrig tidigare känt. Rädslan för att dö. Plötsligt måste jag kolla extra många gånger när jag går över gatan, skulle aldrig tänka mig att köra bil och läsa sms samtidigt, och vågar knapp tända ett värmeljus när jag är ensam hemma. Jag har förstås alltid varit livrädd för att någon i min närhet skulle dö, men att just jag skulle försvinna var ingen ångest jag hade någonsin. Så känslan var helt obekant och skrämmande. Men nu har jag förstått varför och när rädslan för att dö uppkommer. Det är när man känner sig som mest tillfreds med livet, när allt rullar på, när man är lycklig. När man skulle kunna tänka sig att leva såhär i resten av livet, man är nöjd med det som är historia och nyfiken på det som komma skall.
