Matilda Alaska

Rädslan för att dö

Döden, döden. De här tankarna om döden har för mig som för de flesta varierat genom åren. I tonåren fick man för sig att döden kunde vara en snabb utväg när något hade gått åt helvete, om man fick panik över framtiden eller om man vägrat ut sig för tredje tävlingen i rad. Men självklart var det aldrig seriöst utan fick man gråta av sig till Kents Utan dina andetag en kväll på repeat så räckte det lika bra. Hela tonåren var som en bergochdalbana. I 20-årsåldern när man var lite wild and crazy, bodde utomlands och livnärde sig på att göra kaffedrinkar, någonstans mellan bakfull och fortfarande full efter nattens äventyr, då var döden inget man tänkte på. Inget kan hända mig, jag bara kör mitt race! Pengarna räckte på öret, på något sätt klarade man sig alltid hem innan solen gick upp, och vuxenlivet var långt borta. Efter det kom perioden av Skit samma om jag dör, jag har ju i alla fall levt! Vuxenlivet närmar sig men det skulle vara ok att avsluta allt nu om något hände, man skulle dö nöjd med livet. Alltför ung, men nöjd.Men så, en känsla jag aldrig tidigare känt. Rädslan för att dö. Plötsligt måste jag kolla extra många gånger när jag går över gatan, skulle aldrig tänka mig att köra bil och läsa sms samtidigt, och vågar knapp tända ett värmeljus när jag är ensam hemma. Jag har förstås alltid varit livrädd för att någon i min närhet skulle dö, men att just jag skulle försvinna var ingen ångest jag hade någonsin. Så känslan var helt obekant och skrämmande. Men nu har jag förstått varför och när rädslan för att dö uppkommer. Det är när man känner sig som mest tillfreds med livet, när allt rullar på, när man är lycklig. När man skulle kunna tänka sig att leva såhär i resten av livet, man är nöjd med det som är historia och nyfiken på det som komma skall.

OK att citera Shakespeare?

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate;
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date;
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature’s changing course untrimm’d;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st;
Nor shall Death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

Napoleon Dynamite

Igår kväll blev en av sommarens finaste kvällar. Vi började med en härlig ridtur med mycket galopp på klippta fält, en snygg avsitting av Palemona och en Clipper som skogens piggaste 25-åring. Därefter åtnjöt vi gott mousserande i solen på på verandan medan vi väntade på att de hemmagjorda pizzorna skulle få färg. Jag blev tydligen godkänd på förra pizzakvällen, eftersom jag blev bjuden igen! Och inte för att klanka ner på kvarterspizzan hemma i stan, men denna Smacktorp-pizza är speciellt god. Efter middag och ett antal flaskor rött vin plockades “efterrätten” fram. Det hela ledde till slut fram till att vi tittade på decenniets roligaste film Napoleon Dynamite mitt i natten. Vi skrattade verkligen ihjäl oss, vilket kan ha att göra med ovan nämnda efterrätt (vad det var bör ej nämnas i en blogg, inte ens i en av privat intresse som denna)…

Mjukstart

Nu har jag jobbat i två veckor sedan semestern. Det känns bra, jag gillar sommarlunket på kontoret och det blir en mjukstart eftersom vi bara är halva styrkan. Semestern var fantastisk men det är ganska skönt att få stimulera skallen lite. Och vad gäller pendlingen så känner jag till varenda kurva på vägen mellan Smacktorp och Vagnhärad vid det här laget. Och köra in i stationshuset gör man bara en gång…

Egentligen så skulle jag och Helge flyttat hem till stan idag lördag, men vi är ju nästan en del av familjen nu så vi blev erbjudna att stanna två veckor till. Nog för att jag längtar till hösten som alltid, men sommaren är inte slut än så vad kan vara bättre än att stanna på landet och dra ut på det lite?